Usch, jag har känt mig lite nere den senaste tiden. Vilket egentligen är jobbigt med tanke på att jag borde vara så glad just nu... Det är (enligt det senaste brevet ialla fall) bara ca 2 veckor kvar, men på Facebook så fick jag veta annorlunda. Och tack vare Facebook så blev också mina värsta farhågor besvarade. Jag trodde absolut inte på pappa när han kom hem från jobbet någon gång i höstas och berättade vad han hade hört. Nej du, aldrig i livet, det var inte sant!
Allt var ju också frid och fröjd tills jag läste vad som hade skrivits på FB. Jag är ju (tyvärr) ganska bra på att snoka reda på saker på nätet och i det här fallet så var det ju löjligt enkelt. Jag la ihop 2 och 2...och vips så satt jag där och läste sanningen med mina egna ögon. Eller ja, hela sanningen får jag inte veta förrän en konfrontation har ägt rum.

Det återstår dock att se när det skulle ske. Men för en gångs skull så ska jag inte fega ur och skriva vad jag känner, tycker och tänker. Nej, jag ska stå på mig och göra det på det allra bästa sättet. Mellan två ögon. Jag hoppas dock att det blir snart för jag vet inte hur länge jag klarar av att hålla allt det här inom mig. Jag är alldeles skakis just nu och hjärtat slår så hårt.
På grund av jag inte vill göra mig till allt för stort åtlöje och för min stolthets skull så kommer jag inte att gå närmare in på just vad det är jag har upptäckt...eller i alla fall inte förrän jag har fått veta hela sanningen.

Men jag har en känsla av att jag kommer att få veta sanningen rätt snart...